29 augusti 2018

Ett halvt år!

Hoppsansa, det har gått ett halvt år och jag har inte publicerat ett endaste blogginlägg! Det som jag ändå har sysslat med något så när regelbundet i tio år. Men det var kanske just efter tio år som en behövlig paus smög sig på. Inte har jag tänkt sluta att blogga men helt uppenbart har jag inte heller gjort något inlägg. Men jag har producerat enormt mycket annat. Det säger sig förstås självt att jag inte kan hitta så mycket bloggtid med butiksarbetet, heltidsstudier och fem barn i mycket aktiv ålder, ja, just det säger jag till mig själv när jag saknar det systematiska, livsbeskrivande och dokumenterande bloggformatet.


Christian har satsat fullt ut på sitt företagande och byggivern på hemmaplan har vi satt på hatthyllan ett tag. Men en trappa vid entrén blev i alla fall sommarens tillskott till huset, ytbehandlingen kvarstår. Jag har också målat och fixat en del nattetid i köket samt grönmålat badrummet vilket jag skall återkomma till någon gång. 



Mer sällan är alla barnen hemma samtidigt men här är hela vår älsklingshög! Äldsta sonen har blivit myndig, näst äldsta konfirmerad och våra tre minsta barn är inte så små mera.


För fem år sedan gjorde vi vår första längre resa utomlands med familjen till Legoland och i sommar blev det äntligen dags för resa två som bar av till Barcelona. Vi hyrde ett hus i en dryg vecka och hann uppleva mycket, både stad och strand men också vila samt poolhäng vid det egna boendet. 


Vid butiken har jag och Mia skrapat och slipat fasaden i sakta mak sommaren lång och nu har vi börjat med grundmålningen. Fasaden målar vi med Ottossons linoljefärg i kulörerna Sandgult, Umbragrått och Engelskt rött.


Jag har och har haft flera olika bildprojekt på gång som har innefattat både allvar och lek. Jag har utfört två praktikveckor i Sverige och fotostudierna har varit utvecklande på många olika sätt. En hemsida är under konstruktion där jag så småningom skall visa mer av vad jag sysslar med inom fotografin.


Här ser ni några bildglimtar från min dataskärm.


Och andra blandade serier av de svartvita människorna och känslorna.


Jag har också påbörjat ett bokprojekt som har arbetsnamnet "Jag är en samlare, jag vill ha mer!". Boken kommer att bestå av reflektioner och bilder på mina egna samlingar och dels personporträtt av olika samlare. I nuläget har jag gjort intervjuer i Paris, Barcelona, Sverige och nu har jag fokus på Finland. Det är ett växande projekt som jag undrar hur jag skall lyckas begränsa mig med, eftersom jag är en samlare och vill ha mer, jag vill ha alla med! På Juthbackamarknaden blev jag också mitt i allt intervjuad om saken vilket går att lyssna på här (21.35 in i programmet).


Sist och störst, en glad bild från sommarens 80-års firande av mamma, här tillsammans med hela härliga släkten, de fyra döttrarna med familjer!

20 oktober 2015

Kreativiteten

Jajja, visst är det härligt med kreativa människor men när man är sju sådana i samma hus kan det ibland kännas att allt går för långt.


Överallt är det någon som håller på med något och alla är så inne i sina projekt så det finns inte en tanke på att städa efter sig.


Huset översvämmas av alla möjliga sorts skapelser, byggnationer och konstverk. Egentligen borde jag dokumentera dem och sedan kasta, för i sig är de rätt fina men när alla ligger i en enda rörig hög blir man bara trött och irriterad på allt.


Det skapas både inomhus och utomhus och resterna av äventyren syns lite här och där.


Vi försöker förstås städa mellan varven men oftast glider allt oss ur händerna. Notera barnet bakom svarta stolpen.


Inga kommentarer.


Resterna av en en gång avancerad robothand med flera funktioner.





Fick nog för någon sag sedan och tog tag i saken, nu har vi sorterat 10 bordslådor fulla av skräp och skatter och gått igenom kilovis med papper, häften och böcker. Mycket har vi slängt och en del användbart ger vi bort. Det är helt galet onödigt att omge sig med saker som man inte använder. Däremot ser jag det som användning om det är föremål jag enbart njuter av för att de är vackra men det som ligger i lådor och skåp behöver man sällan lika mycket som man tror.


Att leva i den här oordningen som vi allihopa orsakar tillsammans, det kan gå rätt så bra en lång tid, men ibland kan jag explodera av allt. När jag blir arg händer det sig att jag kastar saker i ren ilska. Ja, jag vet, jag borde lära mig att hantera mina aggressioner och vi borde städa regelbundet varje fredag men det är inte så lätt att lyckas med allt men vi jobbar vidare på saken. Det är inte heller så smart att kasta saker i ilska, speciellt inte om det är något man tycker om eller som på bilden, när det är ett glas man kastar i en stekpanna. Det blir så ruskigt mycket att städa upp efter sig med glassplitter och fett som stänkt runt överallt. Fast bilden blev ju inte så dum, så något fick jag ut av det i alla fall.

11 mars 2014

Mössan, väskan och statistiken

Jag köper inte lika mycket som förr från vår butik för vi har huset fullt och mer än vi behöver men ibland får vi in vissa saker som jag helt enkelt inte kan motstå. Som den här gröna mössan och pippikappsäcken.



Jag brukar falla för obetydliga, oanvändbara saker men de här två sakerna är ju dessutom funktionsdugliga och praktiska. Är det någon stickerska som känner till detta mönster eller något liknande? Mössan ser ut att vara rolig att tillverka.


Eftersom kappsäcken inte är full med guldpengar och jag tycker det är bra att hålla en låg konsumtionsnivå så har jag från och med årsskiftet börjat bokföra alla inköp vi gör förutom mat och andra hushålls/dagligvaror. En hittills enkel bokföring eftersom saldot i mitten av mars endast är fem par strumpor i nyinköp. Loppissaldot ligger för tillfället på 90,20€. 


Jag brukar komma på mig själv med att säga två saker rätt så ofta, det ena är "Vi är nästan aldrig sjuka". (Då tänker jag alltså på förkylning, feber och liknande, inte de kroniska varianterna och ålderskrämporna.) Därför har jag också börjat anteckna våra sjukdagar för att kontrollera om jag överdriver. Inga anteckningar har funnits i vårt familjestatistik-dokument under fliken sjuklingar förrän igår. Magsjuka 2 x pojke noterat, ujuj.


Den andra saken som jag brukar säga rätt så ofta är "jag är nästan aldrig till stan", så även stadsresor finns nu med i vår statistik. Hittills i år har jag bara varit två gånger till "stan", förutom två resor som jag sätter på arbetskontot och alltså inte räknar. 

Det låter kanske som överdriven dokumentation men samtidigt tycker jag att det är intressant att för en period studera sina vanor, vanor är ju just vanor som man inte oftast reflekterar så mycket över. En av våra vänner nämnde att han hade varit till "stan" två gånger i fjol, men han tyckte att det kunde ha räckt med en gång. Det är fint att man är nöjd med att vara på ett ställe och jag beundrar människor som klarar av att inte vara rastlösa och alltid på väg.

Samtidigt tycker jag förstås inte att man skall isolera sig. Ibland behöver man packa väskan och bege sig iväg för att samla nya upplevelser där det finns många människor. Men att packa en väska för en ensam- eller familjeutflykt till en skog eller en övergiven plats rankas lika högt på min drömreselista. Jag förstår att många kan tycka att det låter inskränkt, men alla upplever vi saker och ting på olika sätt under olika tider. Inuti mig finns så många rikt illustrerade bilder, berättelser och oförverkligade visioner att jag inte har behov av alltför mycket intryck utifrån, inte just nu i alla fall.

En kul detalj med tanke på det här med att inte åka någonstans är bloggkommentaren jag en gång fick efter att ha besökt bloggprisgalan i huvudstaden: "Nästa gång ni är i Helsingfors så bjuder jag gärna på kaffe." Ja, vanorna är som sagt olika, kommentatorn visste inte då att jag bara hade druckit kaffe en gång i mitt liv och att det var femton år sedan jag senast hade besökt Helsingfors.

01 februari 2014

Barnbilderna



Skall man bara publicera otydliga och anonyma bilder av barnen på nätet?
Vad man kan skriva och vilka bilder man kan publicera av sina barn i sociala medier har diskuterats i svenskfinland den senaste tiden. Eller det börjar vara ett tag sedan, jag är oftast lite sen att kommentera saker.


Jag har alltid tänkt ganska mycket på den här saken men som med så mycket annat i livet är det svårt att hitta en helt självklar och korrekt handlingsmodell. Kanske det skulle vara bäst att gömma barnen bakom hatten, inte skriva något eller visa någon bild överhuvudtaget på sina barn. Att inte ta en endaste risk.

Däremot kan jag tycka att ett värld utan barnbilder skulle vara en fattig värld. Att ett liv där man undviker allt som kan tänkas vara ens lite riskfyllt blir ett begränsat liv. Så vi har valt att visa bilder på våra barn. Däremot skriver jag inte mycket om dem och det är inte heller lika mycket mitt sätt att uttrycka mig. 


Vi vet inte hur nätlivet ser ut om tjugo år då våra barn är vuxna och vi kan inte förutsätta att de vill finnas dokumenterade på nätet, ändå bidrar jag just nu till det. Jag hoppas de kan förstå att de ingick i den vackra del av världen jag inte kunde låta bli att gestalta och dela med mig av. Kanske det är för egoistiskt tänkt, att ta mig friheten att "publicera mina barn" men jag har också valt att begränsa. Jag för inte dagbok. De personliga anteckningarna har andra böcker. Det här är fina fragment.

28 oktober 2013

Tre vintageklänningar

För en dryg vecka sedan hade vi bloggträff hos Sabinas, de har köpt mera mark till jordbruket och med marken följde en gammal gård som vi inledde träffen med att besöka. Vi körde längs krokiga skogsvägar i totalmörker och kom fram till en mycket vacker plats, åtminstone verkade det så av det lilla vi såg i skenet av våra ficklampor. Lång uthuslänga, gamla höga lönnar och Sabinas hästar i hagen utanför.

Vi gick runt och tittade i huset, på fotografier av de som bott där och visst ingav det en speciell känsla som oftast när man stiger in i ett gammalt hus. Vi travade också alla uppför den branta vindstrappan och väl uppe på vinden kunde vi se gamla kläder, överallt! Jag som redan var glad över besöket blev förstås ännu ivrigare. En del av oss tyckte nog att kläderna, mörkret och de slitna gardinerna i fönstren såg lite mindre trevliga ut. Innan vi körde tillbaka plockade jag med mig en hög med kläder som vi synade då vi kom fram till Sabinas.


För en billig peng köpte jag fyra klänningar och en kofta. Efter ett varv i tvättmaskinen kunde jag roligt nog konstatera att kläderna passade rätt så bra på mig. Vissa har lite hål här och där och är solblekta men jag tycker inte att det gör så mycket. Här är en stadig klänning som var i gott skick.


Lite sådär bondmora eller piga stuk.


Med en hatt och väska till så kan man skapa en lite annan känsla.


Den här blåa klänningen gillade jag speciellt mycket. 


Den har en vacker knäppning i ryggen.


Den skapar lite vardagsdramatik tillsammans med ett gammalt paraply i ett vanligt 2000-tals hemman.


Den här klänningen är helsvart och tyget speciellt, sådär svårdefinierat i materialväg.


Jag tänker att den kanske har varit en begravningsklänning. När man klär sig i gamla kläder så iklär man sig en historia och jag funderar på vem som har sytt den, vid vilka tillfällen den har burits eller så fantiserar jag ihop en berättelse.


Med accessoarer kan man förstärka sitt uttryck och i kombination med en gammal klänning kan det vara roligt att göra stilkrockar. Här krockar jag inte så mycket med en gammal hatt, knut och klocka men att inte eftersträva tidstypisk perfekthet gör det hela mer roligt och lekfullt.


Jamen det är ju så spännande med gamla kläder! Har ni gamla lumpor ni har tänkt kasta till ekosrosk så kan ni alltid ringa mig innan. Gamla kläder kan användas. Man kan klippa bort det som är söndrigt, lappa, laga eller bara använda delar av gamla kläder. Att kasta bort handsydda välgjorda detaljer bara för ett malhål i en fåll tycker jag är synd. Förstås kan man inte spara på allt men det finns mycket fyndiga lösningar och mönsterkonstruktioner som är en fin historiebit att bevara.

25 oktober 2013

Never lose hope


Fina Lina har fått cancer. Uttrycksfullt och vackert sätter hon ord på det tunga hon och hennes familj går igenom, läs hennes blogg här. Du kan stöda cancerforskningen genom Linas insamling.

Du kan också stöda cancerforskningen genom att köpa den snygga affischen "Never lose hope" från Highway Design.

Tänk också på att stöda framtiden genom att reflektera över kost, miljö och livsstil. Lina tipsar om boken "Anti cancer" av David Servan-Schreiber, en bok att sätta till läslistan!

10 mars 2013

Syster Aja

Med en ny människa i huset så hör det lite till att vi tittar genom barnens fotoalbum och ser vem som liknar vem. Jag plockade också fram mina egna album. Det fanns ju inga digitalkameror på den tiden så bilderna är inte så många men här är några som jag fotograferade av. 

När det här fotot togs fanns jag inte, det är min mamma som sitter i fåtöljen, i den lägenhet hon bodde i när hon arbetade på syster Ajas sjukhus i Stockholm, därifrån kommer alltså mitt namn.


Här är min pappa med mina tre söta systrar på kärran. Här var det ungefär ännu tio år kvar tills jag skulle födas.


År nittonhundrasjuttionio föddes jag. Sammetsvagn, gula frottébyxor, brun och vitblommig sovpåse var det som gällde då.


Jag mindes inte att vi hade så färgstarkt kök, svart kakel är rätt så vågat, man lägger märke till andra detaljer nuförtiden! Minns också att mamma har berättat att vi hade gröna gardiner och stormönstrade orange-svart-färgade medaljongtapeter i vardagsrummet. Vår svartröda tapet i hallen minns jag däremot.

Renovering intresserade antagligen redan i barndomen, däremot minns jag att jag ofta strejkade när det kom till diskning och potatisupptagning!


Husen och traktorn i min barndom. 
Egnahemshuset byggt på sextiotalet av mamma och pappa, lekstugan och fähuset. Traktorn som jag i ettans växel fick köra från fyra års ålder under höbärgningen ute på åkrarna.


Djuren. Mjukisdjurssamlingen, katterna Måns och Molla och Herefordtjuren Max. Det var många djur som var mina vänner på den tiden. Tjuren Sebastian fick jag rida på och svartvita kossan Elvira stod alltid troget och väntade på skolbussen tillsammans med mig.


Barndomen minns jag som en lång vacker sommar. Vi bodde på landet, hade ett litet jordbruk, mina föräldrar var alltid hemma på gården. Jag byggde kojor, hade hemliga klubbar, gjorde tidningar, lekte mycket utomhus, sydde, pysslade och tyckte det var roligt när storasystrarna var hemma. Jag började dagis först vid 6 års ålder, trivdes inte så bra och längtade hem till de fria lekarna. Det fanns inte många barn i byn men som tur var hade jag en bästis i samma ålder som bodde nära oss och vi lekte nästan dagligen. 

Det var på den tiden när det inte fanns datorer, (jo men jag köpte en Commodore 64 i andra hand i tioårs åldern) vi hade fast telefon i huset och lördagsnöjet var att "åka ut och köra och se vart man hamnar". Vi hade 24 km till närmaste tätort och skolresorna från årskurs fem räckte en timme och fyrtiofem minuter varje dag. Bankbil, bokbuss och butiksbil kom med jämna mellanrum till byn. Väldigt sällan, ett par gånger i året besökte jag Jakobstad som barn. 

Det var ett bekymmerslöst liv och jag har många fina barndomsminnen. Sen dog min pappa, vi flyttade till stan, jag började konstskola, jag blev kär, vi gifte oss, vi hyrde hus, vi fick barn, vi köpte hus, vi fick barn, vi köpte ett hus till, vi fick två barn till, vi började bygga ett hus, vi startade ett företag och vi flyttade in i vårt hus och fick just ett barn till. Så kan det gå och fortsättning följer!

11 februari 2013

Den första tiden

I fredags kom vi hem från BB. Vi fascineras av vår nya familjemedlem, följer med i rörelserna, tittar in i den djupa, sävliga babyblicken och begrundar det nya lilla livet.


Några BB-bilder och hemkomsten, hej lillasyster!


Vi vill tacka igen för alla gratulationer som kommit från alla håll, via bloggen, Facebook, sms och för vackra blommor och presenter! Så roligt att ni är så många som delar vår glädje!


En sådan här liten en berör, väcker tankar och känslor. Jag hade glömt hur mycket och jag tror att jag alltid brukar gråta dagen jag kommer hem från BB, så var det åtminstone denna gång. Lycklighetskänslor blandat med allt möjligt annat. Det är svårt att vara den förälder man vill vara men jag hopppas att vi ändå skall lyckas leda våra barn till att bli självständiga och vettiga individer som kan göra gott i denna både brutala och vackra värld. Förstås hoppas man innerligt att de skall slippa grymheter men också det är en del av livet.

Fina gåvor så som man, hem, barn och trygghet är verkligen inte alla förunnat. Jag känner en stor tacksamhet och tänker samtidigt på de som är ensamma, de som längtar efter barn, de som har förlorat ett barn, de som har sjuka barn, barn utan föräldrar. Orättvisor. Men denna värld är inte något himmelrike och de som har fått mera kan också förhoppningsvis dela med sig mera. De som har sett sorg har också fått en kraft som gör att glädjen, då den kommer blir extra stark.


Så till lite babykläder: Lisas farbrors stickade overall från tidigt 80-tal tillsammans med sockor som vi valde på BB, Marthorna som har stickat och skänkt, vad är nu bättre än lårhöga strumpor!

Vi har inte köpt nya kläder till Lisa, det går fint att använda de vi redan har (så har vi fått en del + Fpa:s babylåda) och dessutom är det ju bättre att alla kemikalier är borttvättade. Här är annars ett läsvärt inlägg av Underbara Clara om kemikalier och gifter i barnprodukter.


Våra färgklickar!

  © Blogger template Simple n' Sweet by Ourblogtemplates.com 2009

Back to TOP